De klassiska ekonomerna såsom Adam Smith, Malthus och Ricardo hade ställt upp 3 faktorer för produktionen: Land, Arbete och Kapital. Och de menade att faktorn Land var ändlig. Vilket gav att ekonomisk tillväxt var ett temporärt tillstånd. Ju mindre land som fanns kvar, desto mindre avkastning gav ökningen av Arbete och Kapital. Till slut nådde man punkten då dessa insatser nådde ett stationärt stadium.
Men 1800-talets nyklassiker lanserade en ny syn på produktionsfaktorerna, där evig tillväxt blev möjlig. De menade att faktorn Land inte var absolut begränsande för tillväxten, eftersom de 3 produktionsfaktorerna var sinsemellan utbytbara. Produktionen kunde öka i det oändliga så länge Kapitalet gjorde det. Och Kapitalet kan enligt den nyklassiska skolan alltid expandera då detta innefattar icke-materiella kategorier, som teknik, kunskap och uppfinningar. Senare ströks den ”begränsande faktorn” Land helt ur kalkylerna.
Ekonomen Robert Solow inkluderade sedermera begreppet Resurser som en ytterligare produktionsfaktor vid sidan av Arbete och Kapital. Men fortfarande menade Solow att man kan få oändligt växande produktion med konstant arbetskraft, bara kapitalet är stort nog, och resurserna aldrig når noll.
Men den rumänske matematikern och ekonomen Georgescu-Roegen kritiserade denna syn: Kapital kan inte ersätta resurser. Kapitalet kan inte expandera i oändlighet eftersom det expanderar på bekostnad av Resurserna. När oljekällan sinar spelar det ingen roll hur dyr pump man än köper.
Resurserna är inte utbytbara, utan en grundläggande förutsättning för att Kapital och Arbete ska kunna verka. Dessa kan bara genom effektiviseringar minska takten på resursernas avtagande, inte ersätta dem, eller skapa nya resurser.
Georgescu-Roegens kanske största insats var att inskärpa kunskapen om att produktionens faktorer inte sinsemellan är utbytbara, utan komplementära.
Att expansionen (tillväxten) kan fortsätta för evigt är en illusion. Expansionen har drivits av fossila bränslen och av att nya råvaruresurser och marknader har öppnats allt eftersom planeten erövrats. Energiinsatsen och uttaget av naturresurser har hela tiden ökat.
Pengarna i världen består till 97 % av kredit, bara 3 % är sedlar och mynt, eftersom bankerna mångdubblar pengarna genom att låna ut mer än de har i reda sedlar. Det är främst genom denna manöver som pengar skapas. En expansion av krediten expanderar alltså mängden pengar i nästan lika hög grad.
Kredit kan enklast sägas vara framtida arbete. En ökad mängd arbete innebär en ökad mängd energi- och materiaomvandling. Med 97 % av våra pengar i krediter, med krav på framtida arbete och vars ränta bara kan betalas med nya pengar vilka alltså skapas genom nya lån, är den eviga tillväxten av flödet av energi och materia inbyggt i det finansiella systemet.
Begreppet nyttovärde. Enligt detta kan krediten, och därmed ekonomin, expandera in finitum eftersom det värde som produceras inte är knutet till fysiska värden. I linje med detta hävdas det att vi idag närmar oss ett tjänstesamhälle där konsumtionen består av digitaliserade symboler och därför borde nå en punkt där insatsen av energi och materia avtar, trots att ekonomin fortsätter växa.
Om ekonomin bestod av immateriella symboler på samma sätt som krediten gör idag, skulle naturligtvis båda kunna växa för evigt. Detta förutsätter dock att våra behov och begär också håller sig immateriella. Om ekonomin ska klara evig tillväxt måste nyttan (nyttovärdet) avmaterialiseras, men hur ska något helt immateriellt kunna ackumuleras så som krediten kräver? Är det inte just ackumulerade immateriella värden som är krediten och kreditens potentiella realiserande i materiella ekonomiska orsaker som är själva värdet?
Betänk detta när du begrundar den debatt som pågår om IPRED, Pirate Bay och upphovsrättens vara eller icke vara.
